Peka på ett hus i Ramallah och säg haada beet. Klart. Du har sagt en hel mening: "det här är ett hus". Du sa det här, du sa hus, och sedan slutade du.
Så kan du inte göra på svenska. "Det här huset" bara hänger i luften. Du behöver ett är för att knyta ihop det, och svenskan lutar sig mot det lilla ordet hela tiden. Palestinskan har det inte. I presens finns inget ord för "är" någonstans, och när du slutar leta efter luckan blir många av dina meningar kortare.
Lägg bara ner de två orden
Hela tricket är att lägga två delar bredvid varandra och kalla det färdigt. Ett pronomen och ett adjektiv:
- ana ta3baan: jag är trött
- ana mabsooT: jag är glad
Ett pronomen och ett substantiv:
- inte mudeer: du är chefen
- huwwe hown: han är här
Ett substantiv med ett adjektiv efter:
- il-beet kbeer: huset är stort
- il-bint shaaTra: flickan är smart
Och ett pekord plus ett substantiv:
- haada beet: det här är ett hus
- haay sayyaara: det här är en bil
Varenda en av dem är en färdig mening. Inget lim i mitten, inget som står i stället för "är".
Ord för ord ser det för kort ut
Ställ palestinskan bredvid en ordagrann översättning så ser du exakt var den saknade biten skulle sitta.
| Det du menar | Palestinska | Ord för ord |
|---|---|---|
| jag är trött | ana ta3baan | jag trött |
| huset är stort | il-beet kbeer | huset stort |
| du är chefen | inte mudeer | du chef |
| det här är en bil | haay sayyaara | det här bil |
Det känns fel i ungefär en vecka. Hjärnan väntar hela tiden på verbet som aldrig kommer. Sedan en dag säger du ana ta3baan utan att tänka, och luckan slutar störa dig.
Och "är" är inte det enda ordet palestinskan klarar sig utan. Det finns inget verb för "ha" eller "vilja" heller. Du säger för "jag vill" genom att hänga en ändelse på bidd, och det har en egen guide. "Är"-luckan är bara den första du stöter på.
Att säga att något inte är: mish
För att göra någon av de här meningarna negativ letar du inte efter ett verb att ta bort. Du släpper ner precis framför det du förnekar.
- ana mish ta3baan: jag är inte trött
- haada mish beeti: det här är inte mitt hus
- huwwe mish mabsooT: han är inte glad
- mish hown: inte här
mish klarar allt som "är inte" gör på svenska. Det går framför adjektiv, substantiv, platsord, vad som helst du säger inte stämmer.
En hake. mish är bara för de här meningarna utan verb. Så fort ett riktigt verb dyker upp (han gick inte, jag vill inte) tar ett annat mönster över och verbet ramas in av ma...sh. Den sidan av negationen hittar du i Palestinsk arabiska vs MSA. Tills vidare: syns inget verb, ta mish.
Dåtiden tar tillbaka verbet: kaan
Allt ovan är presens. Byt till dåtid så kliver verbet in igen. Det heter , "var".
Du tar meningen utan verb och stoppar in kaan med rätt ändelse:
- ana ta3baan (jag är trött) blir kunt ta3baan (jag var trött)
- il-beet kbeer blir il-beet kaan kbeer (huset var stort)
Så här ser det ut per person:
| Vem | var |
|---|---|
| jag var | |
| han var | |
| hon var | kaanat |
| de var | kaanu |
"Hon var sjuk" blir alltså kaanat mareeDa, och "de var här" blir kaanu hown. Den tomma platsen i presens fylls av kaan i samma stund som du pratar om igår.
Du frågar genom att höja rösten
En trevlig sak följer av att det inte finns något verb att flytta på. För att göra ett påstående till en ja/nej-fråga säger du samma mening och lyfter rösten på slutet.
- haada beetak: "det här är ditt hus", eller "är det här ditt hus?"
- inte saaken hown: "du bor här", eller "bor du här?"
Samma ord varje gång. Frågan sitter helt i melodin. Du behöver inte kasta om ordföljden. Du säger dina två ord, låter slutet glida uppåt, och påståendet blir en fråga.