Sätt en kvinna från Nablus och en man från Damaskus vid samma bord och vänta på ögonblicket när den ena saktar ner för den andra. Det kommer aldrig. Ingen upprepar en mening. Ingen backar in i nyheternas formella arabiska. Tre timmar senare håller de fortfarande på, och ingen av dem har anpassat ett enda dugg.
Börja där, för det mesta som skrivs om arabiska dialekter får det här bakvänt. Palestinska och syriska ligger alldeles intill varandra, närmare än något annat par på kartan utom palestinska och jordanska. Att förstå varandra är aldrig problemet.
Det skillnaderna gör är att placera dig. Ge en damaskusbo en mening så vet hen.
En lahje är också ett tonfall
Ordet för dialekt är lahje, och samma ord täcker tonen i någons röst. Det beskriver ganska bra vad som skiljer de här två åt. Grammatiken är nästan gemensam. Det som skiljer ligger närmare tonen: vokalernas färg, formen på en fråga och ett par dussin småord.
Det finns ett separat ord för brytning och uttal, lafeZ, och det är det folk tar till. Någon kommer att säga att ditt lafeZ är syriskt långt innan de kan peka ut ordet som avslöjade dig.
Vokalerna lutar framåt i Damaskus
Palestinskan håller ett långt aa brett och öppet, vokalen i engelskans "father". (dörr). (granne). (måste).
En mun från Damaskus drar den vokalen framåt och uppåt, mot vokalen i engelskans "bed". laazem landar alltså närmare lezem, och baab hamnar någonstans mellan baab och beb. Det är litet. Det är också konstant, i varje mening, på varje långt aa, och därför registrerar du det som en brytning innan du kan peka på ett enda ord.
Undantaget på båda sidor är det tunga sällskapet. Bredvid de emfatiska S, D, T, Z och bredvid halsljuden stannar vokalen bak och mörk, och ingen flyttar den någonstans.
Den andra halvan handlar om ändelsen på feminina ord. Jerusalem och Ramallah säger för skola och slutar på ett e. Palestinska på landsbygden håller ändelsen bredare, närmare ett a. Damaskus går hela vägen till e och stannar där. Den sista stavelsen i ett vanligt substantiv sorterar dig alltså redan in i eller ut ur en stad, på båda sidor om gränsen.
Båda sidor tappar q, och båda sidor behåller det
q är det första folk tar till när de vill sortera arabisktalande, och här sorterar det dåligt, eftersom städerna på båda sidor gör samma sak med det. Jerusalem, Ramallah, Nablus, Damaskus, Homs, Aleppo: inget q långt bak i munnen alls. Det är en glottal stöt, den lilla knycken mitt i engelskans "uh-oh".
Så ma3laqa (sked) och qarye (by) uttalas båda med den knycken i Ramallah och i Damaskus, och att du hör den säger ingenting om vilket land du står i.
Utanför städerna delar det sig, och det delar sig efter landsbygd snarare än efter land. Bergsbyarna runt Ramallah och Nablus gör q till ett hårt k. Längre söderut, och bland beduiner, blir det ett g, och Hawranslätten som börjar en timme söder om Damaskus säger också g. Druserna, durzi på arabiska, håller fast vid det fulla, djupa q i byar på båda sidor om linjen.
En bonde från Hawran och en beduin från södra Palestina är överens om det här ljudet. Ingen av dem håller med staden en timme längre upp längs vägen.
Delen du inte kan plugga
Syriskt tal har en stigning som palestinier beskriver som sjungande. Frågor klättrar på slutet och hänger kvar där uppe ett slag längre än en palestinsk fråga gör. Palestinskan går plattare, och Hebron och södra bergsbygden ännu plattare.
Det här är det svåraste på hela sidan. Ord kan du lära dig på en vecka. Sowt, rösten och formen den ritar över en hel mening, tar månader av lyssnande, och det är den som avslöjar en elev som har varje ord rätt.
Småorden som placerar dig
Inget av de här stoppar ett samtal. Alla blir de uppmärksammade.
| betydelse | Palestinska | Damaskus |
|---|---|---|
| inte (före substantiv eller adjektiv) | mu | |
| vi | ne7na | |
| de | hinne | |
| ja | ee | |
| kom hit | ta3 | |
| vi kommer | bniji | mniji |
| kylskåp | tallaaje | birraad |
Den sjätte raden är den stora, för den är inget ord, den är en regel. Båda dialekterna sätter ett b- framför vanliga presensverb. För "vi" behåller palestinskan b:et och stoppar in n:et bakom: bniji, vi kommer. Damaskus byter ut hela början mot mn- och säger mniji. Varje vi-verb i språket bär det märket, så det dyker upp ungefär en gång i minuten.
Bortom småorden är överlappet nästan totalt. Samma ord för bröd, för pengar, för trött, för bussen ni båda väntar på. Där en riktig skillnad dyker upp gäller det oftast ett hushållsföremål med två namn, som kylskåpet. Palestinier säger där en damaskusbo säger shee, båda betyder "sak", och den skillnaden är så pålitlig att palestinier utomlands hör den hos varandra direkt. (vad) delas, och palestinierna rundar det lite mer än damaskusbornas shu.
Några av de här orden funkar också åt andra hållet och markerar dig som palestinier snarare än libanes, vilket är samma trick riktat mot en annan granne.
-sh på slutet av ett verb
Här är den enda verkliga grammatiska skillnaden, och den är värd att lära sig ordentligt. Palestinskan nekar ett verb genom att slå in det. ma hamnar framför, -sh hakas på bakom. Damaskus sätter oftast ma framför och låter bli svansen.
Det tydligaste stället att höra det är "det finns inte". Palestinskan säger ma-fishsh. Damaskus säger ma fee. Samma betydelse, samma början, och palestinskan lägger till det där extra väsandet på slutet.
Väsandet är en nednött rest av det gamla ordet för "sak", och det är så palestinska, egyptiska och en rad andra dialekter alla hamnade i att sätta parentes runt sina verb på det här sättet. Palestinier gör det hela tiden. Damaskus gör det ibland, oftast för eftertryck, och Aleppo knappt alls.
För allt som inte är verb har båda sidor ett kort ord för "inte". Palestinskans , som i mish b3eed, inte långt. Damaskus säger mu. I palestinskans mish ligger samma "sak"-ord begravt. I damaskiskans mu gör det inte det, och där har du hela det här avsnittet på två stavelser.
Linjen är inte gränsen
Nu kommer delen som river upp hela upplägget.
Ta , ordet för "fortfarande" och för "inte än". Jerusalem säger lissa. Jaffa säger lissa. Gaza säger lissa. Damaskus säger lissa. Och sedan säger Galiléen, palestinskt med vilket mått du än väljer, i stället. Det gör Libanon också.
För det ordet går linjen på tvären genom mitten av Palestina, och Jerusalem hamnar på Damaskus sida.
Det händer igen med kylskåpet. Större delen av Palestina säger tallaaje. Galiléen säger barraad, som är damaskusordet med en annan vokal. Och mn- för "vi", det som ska vara det syriska kännetecknet, dyker upp i byar i Galiléen utan att några syrier är inblandade.
Dialektgränser är gamla. De följer giftermålsmönster och vilken marknadsstad folk gick till på fredagen. Gränserna på den här kartan är ungefär hundra år gamla, och ingen av dem brydde sig om att följa hur någon pratar.
Så vilken ska du lära dig?
Den du kommer att höra. Det är faktiskt hela svaret.
Ska du till Ramallah, gifter du in dig i en familj från Jenin eller jobbar du med palestinier varje dag: lär dig palestinska. Är du volontär hos syriska familjer i Berlin eller Amman: lär dig syriska. Att väga vilken som är "mest användbar" i det abstrakta är ett slöseri med ett beslut, för avståndet mellan de två är mycket mindre än avståndet mellan det du kan nu och det du behöver.
Och inget du lär dig i den ena går till spillo i den andra. Varken ordförrådet, verbmönstren, b--presens eller pronomenen. Du byter ett fåtal småord och en vana i slutet av dina verb.
Värt att veta är att de flesta appar som lär ut levantinsk arabiska aldrig gör valet tydligt, och en kurs som säljs som "levantinska" kan visa sig vara syriska, libanesiska eller en blandning av allt som ingen faktiskt pratar hemma. Fråga innan du lägger sex månader på den.
Det enda du inte ska göra är att försöka hålla båda på en gång. Välj munnen du vill låta som och stanna i den. Den andra kommer av sig själv, genom att du lyssnar, som för alla som bor här.